Kroppen skrek ut sin frustration. Bröstet sprängde, syran i benen kom krypandes och blodsmaken i munnen kom för en bra stund sedan. Och jag hade precis börjat träningen, befann mig på asfalten med en stor vägg framför mig som är gjord av luft - satans motvind! Skulle det vara bra för?

Jag längtade till skogen. Med mig var Hampus (före detta juniorcyklist med etappseger på U6 Cycle Tour, men som nu lever livet med sena nätter och massa öl) och Magnus (skidåkare som hittat sin plats på cykeln för att stinna adrenalinbehovet under sommaren).

Innan vi nådde skogen styrde Magnus oss upp i en backe, som jag aldrig kört i tidigare, den var äckligt brant - minst som Norra Klevaliden, dock inte lika lång. Tur det! I normala fall brukar jag jubla över alla branta backar, det är då jag ställer av de andra och kan vänta med ett leende på toppen. Så var det inte i går. Jag är sämst!

Istället för att få stå på toppen och titta ner på när de andra sliter var det jag som blev avställd i branten och knappt orkade upp. Då bestämde jag mig. Nu ska det bli struktur på min träning igen. Jag ska tillbaka i form och kanske tävla (allt beror på mitt cp-knä!).

När vi kom in i skogen började min kropp äntligen kännas bättre och jag kunde njuta av att cykla. Lungor och ben började svara på hjärnans direktiv och det blev en trevlig skogstur trots att min heder flög all världens väg i den där asfaltsbranten - svårt att acceptera! Men jag fick min revansch i skogen när vi kom till en riktigt brant stig där både Magnus och Hampus tvingades sätta ner fötterna. Jag flög upp och kunde vinna tillbaka lite av min heder och bäst av allt, jag fick kolla ner på när Hampus slet!

För att summera gårdagens träningsrunda: Jag är i sämsta formen jag någonsin varit i och det blir en lång väg tillbaka. I går inleddes återtåget mot formen!

Ciao
Mattias